Tieto Enator Open Nordic Adventure Championship 2006
Ja nu börjar killarna i Karlstad Multisport få riktigt snurr på det här med att arrangera tävlingar. Efter flera år med hyfsat startfält blev nu tävlingen TietoEnator Adventure klassat som öppet nordiskt mästerskap. Detta gjorde att de bästa nordiska lagen var på plats. Mest meriterade var Team Finland och vi i Lundhags. Men norska Multitude, svenska lag som Haglöfs, FJS och Herkules var också på plats. Trettio lag stod på startlinjen på torsdag morgon och det skulle bli en lång prolog inne i Karlstad som skulle pågå hela dagen. Sedan var det två långa loopar med både paddling, löpning, cykel och inlines. Tävlingstiden var beräknad till 48-50 timmar.
Vårt mål var naturligtvis att vinna. Vi har varit tvåa nu några gånger så det hade suttit fint med en seger. Så när starten gick var det seger som gällde. Men vi viste att vi kunde få problem att följa med i starten om det skulle gå alldeles för fort. Så blev dock inte fallet, och vi var med i täten direkt. Vi höll oss bland de främsta hela prologen och gick ut på den första riktigt långa sträckan bort från Karlstad i ledning. Detta var nog en produkt av genomtänkt taktik och snabba byten mer än att vi var jättesnabba på banan. För ut på den första långa cyklingen märkte vi att vi inte hängde med finnarna riktigt. Vi tappade hela tiden lite på dem och blev även ifatt körda av ett lag till. Men har man en dålig dag på en disciplin så är man bra på en annan. Så ut på trekking och sedan en paddelsträcka så var vi nästan ikapp igen. Sedan sov Team Finland och vi ledde tävlingen igen. Så höll det sig till Karlstad där vi växlade i ledning efter en stark inlines sträcka. Men finnarna gav sig inte. Nu skulle vi ut på nästa långa cykeletapp och återigen räckte vi inte till. Vi chansade med ett eget vägval som var mycket kortare men där man fick släpa cykel genom skogen, för att försöka komma ikapp. Vi tror att vi tjänade på det men det är svårt att säga. Men när vi kom till växling så var vi nära en timma efter och låg på tredje plats efter två finska lag. Vi skulle nu ut på en svår orientering. Detta skulle gå bra var vi säkra på. Har ju Björn vid kartan så det är bara att följa och stämpla på kommando. Vi tredje kontrollen fick vi reda på att båda finska lagen hade stämplat fel och fått åka ut på cyklarna igen för att ta kontrollerna i rätt ordning. Så nu var det jämt igen. Men här drabbades jag av den längsta sömnsvackan jag någonsin råkat ut för. Höll på att somna nästan hela sträckan. Tappade lite fart och vi kom in till växling som tvåa bara någon minut efter Team Finland. Nu var det cykel igen. Men så här långt in i tävlingen så visade det sig att vi var näst bästa lag på cykelsträckan. Nu visade dock Team Finland hur bra de är och gjorde en kanonsträcka och avgjorde i stort sätt tävlingen. Efter cyklingen var det paddling in till Karlstad och den en kort orientering på en timma. Redan på paddlingen så började en känsla av nöjdhet smyga sig på oss och vi tappade nog lite fokus på segern även om det fortfarande var helt möjligt. För vi tog in på paddlingen ner till Forshaga och fick mycket support av service och publik. Men denna gång räckte vi inte riktigt till för att vinna.
Vi vet vår kapacitet och detta lopp var definitivt inte ett perfekt lopp. Vår andraplats visar att vi alltid är att räkna med. Vi har fortfarande mycket att lära inom sporten men vi tar stora steg varje gång vi tävlar. Tackar mina medtävlande Björn, Sonny och Martina och ett stort tack till service ( Johan och Jossa ) som stoppar i mig mat så jag inte blir så sliten.
Mikael Andersson, Lagkapten Lundhags Adventure
Bimbache Extrem 2006
Spaniens bidrag till Adventure Racing World Series, Bimbache Extreme Andalucia, hade samlat ett starkt internationellt startfält då såväl en rejäl summa prispengar som en fri start på AR-VM i Sverige i sommar låg i potten.
Tävlingen inleddes med en kort intensiv prolog inne i Sevilla med såväl orientering, inlines, mtb som repmoment. Efter en stenhård forcering av Sonny på den avslutande jumareringen vann vi prologen 2 minuter före Team Finland.
Den riktiga starten gick dagen efter i staden Cordoba. En kort stadsorientering följdes av en 3 timmars löpning ut ur staden.
Redan här syntes det vilka lag som var hungrigast och i hårt tempo följdes vi, Team Finland, spanska Abarth, svenska Halti och danska Fjällräven. In mot kanotväxling skruvades tempot upp ytterligare och ute på kanotsträckan var det vi och Team Finland som följdes i täten.
Med en snabb växling tar vi oss ut i ledning på cyklingen men får efter en stund se oss passerade av finnarna som lagt i en högre växel. Vi håller dem dock inom synhåll och ser till vår förvåning att de cyklar förbi avtagsvägen till första kontrollen på sträckan. Vi viker upp och stämplar och inser att vi nu har tagit ledningen.
Ett antal timmar och backar senare kommer vi in i den lilla bergsbyn Zuheros för växling ut på en kort inlines-sträcka uppför på serpentin-väg. Tydligen har mannen som var ansvarig för att transportera inlines-väskorna till växlingen valt att ta en lite längre middag, så vi får lugnt sätta oss och vänta. Mañana... Vi får inga som helst besked om hur länge vi ska vänta, utan vet bara att tiden är stoppad. Vi får i alla fall gå in på ett litet hotell och passar på att äta och vila, vetandes att vi startare ett par minuter efter Abarth, som vilar i rummet bredvid.
1,5 timme senare får vi startbesked och ger oss iväg på inlines. Vi håller bra fart, skatandes med stavar, och passerar snabbt Abarth som valt att gå uppför vägen med sina inlines i händerna. Uppe på toppen väntar ett enklare grottmoment innan allvaret börjar på riktigt. En mastig trekkingsträcka på 70 km med ett rejält bergsmassiv mitt på låg framför våra fötter. Vi väljer ett runtvägval på grusväg och när vi efter några mil når första kontrollen får vi väcka kontrollvakten som ligger och sover i en bil. Tydligen var vårat vägval bra, för vi är fortfarande i ledning. På väg upp mot bergsmassivet halkar vi in på en nybyggd väg som inte visas på kartan och tappar närmare 30 min. Misstänker att Abarth passerat och mycket riktigt ser vi senare deras lampor högt upp på bergsryggen. Vi hittar ett fint stråk uppför längs ryggen och lyckas komma ikapp dem precis innan toppen. Förvirring uppstår då vi inte hittar någon kontroll, men efter ett telefonsamtal till tävlingsledningen framgår det att kontrollvakten inte hittat upp...
Vi fortsätter längst branta bergssidor och når en luftig via ferrata. Här jobbar vi snabbt och effektivt och lämnar Abarth bakom oss. Hittar en riktigt fin väg ner mot olivlundarna och har nu ensam tätposition. Olivlundarna ser vid en första anblick väldigt snabba ut, men skenet bedrar. Marken består av en massiv lera som snabbt gjuter sig runt fötterna. Vi har dock inget annat val än att forcera vidare mot nästa kontroll, även den på en topp. Båda kontrollerna som följde saknas och vi tappar en hel del tid innan vi övertygat tävlingsledningen om att vi ska få fortsätta. Det är inte alltid lönsamt att ligga först!
Sträckan avslutas med en 180 meters flying fox, alltså en reptravers över en djup klyfta. Sedan in till hotellet i Zuheros för ett obligatoriskt 3-timmars stopp.
Bakom oss har det varit stora omkastningar på trekkingsträckan. Abarth har tvingast bryta på grund av fotproblem. Finnarna, som inte drabbades på samma sätt av de saknade kontrollerna har plockat in rejält med tid och ligger nu bara halvtimmen bakom. Vi ger oss iväg på cykelsträckan och med lätt medvind plockar vi km efter km. Halvvägs börjar det dock jäklas rejält. Vägen vi ritat in att vi ska följa är sprängd, byn vi ska passera är borta och den älven har blivit en sjö! Vi har hamnat i en gigantisk nybyggd damm! Vi gör en liten kringående rörelse och letar oss sakta men säkert framåt.
Till slut når vi en större väg och lyckas klättra upp till en by för att ta oss runt hela dammprojektet. Här möter vi finnarna på väg ner, som direkt vänder när de möter oss. Nu cyklar vi resten av sträckan med varandra inom synhåll, en sträcka som avslutas på mer eller mindre bortspolade vägar i ett massivt hällregn.
Finnarna drar ifrån utför ner mot växling och vi är rejält nerkylda när vi kommer ner och tvingas ta ett lugnt byte för att få upp värmen innan nästa trekking.
Redan i början av sträckan känner Björn sig matt och sedan går det stabilt utför innan han står på alla 4 och tvingas lämna av litervis med vätska. Vi fortsätter sakta framåt, Björn i lina bakom Sonny, men tar efter någon timme ett 15-minuters stopp för att ge Björn en chans att ta upp lite vätskeersättning.
Tydligen ett bra val, för Björn repar sig lite och vi får upp ett klart bättre tempo. Vi klättrar upp på tävlingens sista riktiga berg, 2168 möh och letar oss ner därifrån i midjedjup snö. Hyfsad kontrast mot de olivlundar vi nyss klafsade runt i...
Inne vid den sista växlingen är vi 1,5 timme efter finnarna och tvingas inse att det inte blir någon seger denna gång.
På grund av lite språkförbistring uppfattar vi inte en sista banändring på samma sätt som finnarna utan cyklar en betydligt längre och backigare väg in mot målet. Detta resulterar i att vi tappar 2 timmar till, men istället ligger vi 1000-talet positiva höjdmeter plus i träningsdagboken inför sommarens tävlingar!
Går i mål efter 58 timmars tävlande på andra plats och njuter av att ha klarat av säsongspremiären på ett mycket bra sätt. Vetskapen om att vi, när allt klaffar, är ett lag med kapacitet att vinna riktigt stora tävlingar är skön att med inför resten av säsongen.
Björn
AR VM 2005
Southern Traverse på Nya Zealand, den första och kanske fortfarande mest omskrivna äventyrstävlingen stod detta år även som arrangör för VM i multisport. Vi åkte dit med avsikt att i det kanske starkaste startfältet någonsin placera oss på pallen!
En oerhört hög målsättning, men med resultatet från Explore Sweden (där vi var 2:a) och vetskapen om att vi hade en fördel av att ha tävlat där året innan kändes den inte orealistisk.
Laget blev lite ändrat i sista stund, då både våra ordinare tjejer i laget tvingades tacka nej pga sjukdom, och bestod nu av Mikael, Björn, Sonny och Anna Semrén. Redan på mötet innan tävlingen förstod vi att de lokala lagen skulle ha stor fördel detta år, då många valt att träna intensivt i tävlingsområdet och lyckats klura ut stora delar av banan som väntade. Hur det nu än är så måste man ju ändå förflytta sig på egen hand runt banan och det var bara att gilla läget. Banläggare Geoff Hunt påpekade ett flertal gånger under bangenomgången att orienteringen skulle bli helt avgörande för tävlingen och så här i efterhand är det bara att instämma!
Efter en kortare löpning ner mot stranden och det tasmanska havet startade tävlingen med en havspaddling som många sent kommer att glömma. De stora rullande dyningarna över havet förvandlas snabbt till STORA vågor när de når den grunda sandstranden längs kusten. Ut i dessa vågor paddlar vi i våra dubbelkajaker och trots att vågorna sköljer rakt över kajakerna lyckas vi hålla oss på rätt köl och ta oss ut på djupare vatten. Redan här försvann ett par lag ur tävlingen, då de spolades upp på land igen och fick spendera mycket tid letandes efter utrustning. Väl ute bland dyningarna flöt det på fint, vi håller ett jämnt tempo och njuter av att ha ett delfinstimm simmandes bredvid. Snart var det dock dags att ta oss upp på land igen, och här var stranden än grundare, men ännu större dyningar som följd! In mot land gör vi nybörjarmisstaget att inte vänta in en mindre våg, utan tar första bästa. Den växer sig helt gigantisk och slungar såväl båda våra kajaker som ett tiotal andra på fel köl. Istället för att surfa in mot land ligger vi och simmar i vågorna. Vi var dock i gott sällskap, merparten av startfältet landsteg på detta lite blöta sätt.
Rätt snart var vi uppe och bytte snabbt om för cykel. Nu bar det av upp i bergen och vi plockade placeringar. Under utförskörningen tittar dock Björn lite väl mycket på kartan och voltar med cykeln. Bara några skrubbsår på Björn, men värre var det med cykeln. Bakväxeln ville inte alls samarbeta, och han får finna sig i att springa i backarna och rulla nerför. Vi håller jämna steg med lagen runt omkring men ser fram emot att få lämna cyklarna och börja första trekkingen. Där är det ingen utrustning som kan gå sönder...
Sträckan beräknas ta 15-20 timmar och visa från tidigare tävlingar packar vi väskorna fulla med mat och tar med våra nya tjocka skalkläder. Det som på kartan ser ut som en fin led visar sig vara en mycket sporadiskt använd stig. Efter ett par timmars knatande kommer vi ikapp ett par andra lag och det visar sig att leden helt försvunnit. Detta timade bra med mörkrets inbrott och nu stod vi inför en spännande utmaning. Vi var nu en större klunga som tillsammans letade oss ner mot första kontrollen, nere i en bäckravin. Tack vare noggrann orientering och lite tur går vi rakt på första kontrollen. Fortsätter genom nästintill ogenomträngliga snår ett par timmar innan vi klättrar upp mot kontroll 2. Nu möter vi de flesta av lagen som legat före oss, bland annat NIKE och Golite, och de går åt fel håll! Tydligen har de missat att vika av på rätt rygg och helt plötsligt är vi med i tätstriden.
På väg tillbaka längs ryggen möter vi dem igen och någon timme senare är vi en klunga på 5-6 lag som jobbar oss frammåt på den snåriga ryggen. Bitvis är det riktigt svårt att följa rätt rygg, vi halkar av och tvingas klättra upp igen. Då och då möter vi andra lag, som valt att gå högre upp till kontroll 2 och vi inser att vi tjänat mycket tid i snåren. Det ljusnar och klungan börjar splittras upp. På väg ner i bushen tappar vi ännu en gång ryggen och halkar av. Inser vårat misstag men väljer att följa en bäck istället. Vi rör oss förhållandevis snabbt frammåt, ibland klättrandes på sidorna, ibland vadandes i bäcken. Tids nog inser vi dock att vi inte alls är i den bäck vi tidigare trott och att vi inte vet riktigt var vi hamnat. I ett par timmar rör vi oss frammåt i det som borde vara rätt riktning, men vi vet fortfarande inte var vi är. Till slut lyckas vi läsa in oss, långt ifrån den rygg där vi borde varit. Stämningen är väl inte på topp, men vi försöker intala oss att även andra lag kan ha gjort misstag och fortsätter in mot växling. När vi kommer in och byter om för rafting jublar publik och fotografer, vi fattar ingenting. Tydligen ligger vi fortfarande med högt uppe och är bästa europeiska lag. Vi må ha missat mycket, men tydligt är att andra missat ännu mer… Ut med gummibåten i forsen och benen får vila en timme. Sen är det dags för en andra dygnslång trekkingsträcka. Efter ett antal timmars knatande når vi första kontrollen, belägen på en vindpinad topp. Kontrollvakterna ligger och trycker i ett tält, men här finns även ett litet vindskydd, kallat frysen. Några kvadratmeter glasfiberlåda med svinkallt golv, men vi nappar direkt. Redan tidigt bestämde att vi sova varje natt från och med andra dygnet, och ställer alla alarm för att komma upp två timmar senare. Inga problem med att somna och vi lyckas även ta oss upp och iväg rätt snabbt. Letar oss vidare i mörkret och försöker hitta en liten rygg bland snåren som ska ta oss vidare till nästa bergsmassiv. Efter någon timmes famlande inser vi att vi ännu en gång ramlat av ryggen och tvingas klättra uppåt igen. Väl uppe möter vi de andra svenska lagen som fortfarande är kvar i tävlingen, Cross och Halti. Vi hittar spåren av det som en gång kanske varit en stig och jobbar oss vidare. Under ett antal timmar går vi uppe på en smal kam som stupar brant åt både sidorna. Utsikten hade antagligen varit magnifik, om det inte varit för att det både dimma, storm och hagel. Vi skänker en tanke åt Sara och Johanna som försett oss med rejäla skalkläder, och är inte ett dugg avundsjuka på NIKEs nästintill genomskinliga flugviktsskalställ...
Kommer in till växlingen och till skillnad från de flesta andra lagen väljer vi att sticka ut direkt på cyklingen för att utnyttja dagsljuset. 89 km cykling beräknas ta 20 timmar. Vi vet att det är en sträcka mitt på där vi kommer tvingas bära cyklarna, men förstår inte riktigt ändå hur det ska kunna ta så lång tid.
Snabbt har vi rullat några mil, men lagom till mörkrets inbrott kommer vi till den sträcka där stigen försvinner. Bara att följa en rygg ner mot en mindre väg och sedan trampa vidare. Ger oss in i snåren med noggrann kompassriktning, men snart bär det av utför, och vi ska uppåt! Bara att vända tillbaka igen och ta nya tag. Letar och letar, men lyckas inte hitta den där ryggen. Efter ett tag så har de lagen som valt att sova inne vid växling kommit ikapp oss och vi har fortfarande inte hittat vägen ner. Går tillsammans med Cross ner för att istället följa en bäck, bara för att upptäcka att den inte alls går att följa. Drar upp cyklarna för en brant sluttning igen. Efter att ha spenderat nästan 5 timmar på en yta på ett par hundra kvadratmeter hittar vi till slut en väg ner och kan fortsätta frammåt. Väl nere stöter vi ihop med några av lagen vi sett tidigare på sträckan och snart trampar vi ikapp Halti. Det visar sig att även denna gång är vi inte ensamma om att ha haft problem, tillsammans med Halti ligger vi här 2:a. Lagen runt omkring oss har dock sovit på kvällen innan, medan vi spenderat den tiden irrandes i snåren istället. Vi svänger av vägen och tar en timmes sömn i en foderlada. Nu är det bara ett par mils vägcykling innan en utlovad fantastisk singletrack på flera mil. Innan dess en kontroll och här ligger vi 4:a, förutom Balance Vector som kör sitt eget race i ledning är det Halti och Cross som kör tillsammans, en timme framför oss. Tre svenska lag topp 4 på VM. Helt osannolikt! Med vetskapen om att vi precis sovit och därför borde vara piggast ser vi stora chanser att plocka in lite tid. Den fina single-track cyklingen visar sig vara en lerig stig och vi släpar cyklarna i ett antal timmar fram till nästa kontroll. Här kommer NIKE ikapp oss och det gjorde mycket gott för farthållningen utför på stigen som nu blivit cykelbar. Vi passerar Halti och solen skiner… Inne vid växling sover vi en timme innan vi knatar iväg på nästa trekkingsträckan. En fin stig tar oss upp till en hytta ovan trädgränsen och vi slumrar ytterligare en stund och velar om vägvalet till nästa kontroll. Vi väljer att gå den högre vägen, då ryggen ser ut att vara lättare att följa. Precis som vi lämnar stugan möter vi NIKE och de hakar på oss. Till en början går det lätt, men snart tätnar skogen rejält och ryggen blir väldigt flack och svår att följa. Vi får oss en lektion i snårskogsnavigering av Ian i NIKE och hamnar till slut i en bäck som tar oss till kontrollen. NIKE skriver in sig som 2:a och vi är precis bakom. 4 dygn in i årets VM och vi ligger på pallplats!
Ravinen är rejält brant och vi tvingas stundtals vada djupt i bäcken för att ta oss frammåt. Nu är det bara några kilometer bort till växlingen, sen är det dags att börja tänka på spurten! Anna börjar klaga på att hon har ont i ett knä och hon rör sig rätt stelt. Vi tappar lite fart mot NIKE men rör oss stadigt mot växling.
Anna tror att det är något problem med menisken och är orolig för framtida men och hon får sitt knä tejpat för att hon inte ska böja det för mycket. Nu kan hon inte trampa på cykeln, men Sonny drar henne den korta biten ner mot kajakerna. Det lag som nyss låg på pallplats på VM har nu rätt dåliga odds för att ens komma imål. Ett par timmars fin forsande älvpaddling senare kommer vi in mot växling för den sista trekkingsträckan. Vi väljer att sova två timmar och hoppas Annas knä blir bättre. När vi klättrar uppåt på den sista ryggen för denna tävling har hon fortsatt svårt att ta sig fram och på två timmar tar vi oss mindre än en kilometer. Anna är helt slut av den halta gången och vi tvingas inse att loppet är kört för oss. Vi vänder tillbaka nedåt och kastar in handduken.
Av 42 startande tog sig endast 7 lag hela vägen.Vi gratulerar Balance Vector som tog en överlägsen seger (före NIKE) och svenska Halti som körde in på en riktigt fin 5:e plats. Ett stort tack också till FK Herkules som lånade ut sin hela kajak till oss för älvpaddlingen. Vi lovar att komma tillbaka till hemmaVM i Hemavan i augusti, starkare och klokare än någonsin!
Björn
Raid Series Andorra 2005
Här min version om hur vi i Lundhags hade det under några varma dagar i Andorra. Vi flög ner till Andorra för att komma smidigt på plats och allt gick bra på resan ner. Allt kom fram och alla prylar var hela. Detta är ju annars ett litet riskmoment. Väl på plats i Andorra började förberedelserna och vi var ute och tittade oss omkring för att se lite hur terrängen såg ut. Detta är viktigt för att veta hur man ska orientera sig fram. Vi hade ganska bra koll på läget och det blev ingen panik fram till start. Vi åkte till starten som låg en halvtimmas bilåkning från vårt hotell. Det var mörkt när starten gick så det blev lite panik för första gången under helgen. Vi var nämligen helt säkra på att det skulle hinna bli ljust innan starten skulle gå. Men vi fick på lampor på cyklarna just innan start och det räcker.
Starten gick och som vanligt på raidseries i ganska högt tempo. Cykel uppför och sedan mer uppför stod på programmet ett tag framöver. Vi låg bra med och vi hade valt att starta med Anna på denna sträcka då hon är en utmärkt cyklist. Men i det höga tempot fick jag hjälpa henne lite uppför innan hon kom igång och klarade sig själv. Vi låg med topp tio när vi kom till toppen och började cykla på en stökig stig. Efter som vi gjorde en liten chansning och startade utan orienterare på sträckan använde vi den berömda hängtaktiken. Men det gick inte som vi tänkt oss. Vi kom lite fel tack vare att vi följde laget före. Men det var ett litet misstag som vi snabbt märkte och vände om. Vi hade tappat någon placering men låg fortsatt topp tio som vi höll in till växling.
Nu var det trekking som stod på programmet. Det var jag, Björn och Johan som satte iväg i ganska högt tempo. Jag kände mig jätte stark och vi höll tempot upp till toppen. Vi hade gott ikapp les arc på väg upp och viste då att vi höll bra fart. Och utför gick det sedan av bara farten. Vi gjorde en jättebra sträcka och men tog inte in så mycket tid på de allra bästa. De flyger nämligen fram på hög höjd och över berg å dal. Vi ska villigt erkänna att det fattas lite fart där för att hänga med. Måste vara at vi äter för mycket gröt.
Nu var det via ferrata som var på tur. En kort sträcka som jag vilade. Björn, Johan och Anna körde. Björn såg lite hängig ut vi växling men jag trodde inte det betydde så mycket. Som alla vet går nog skidorienterare i kurs att se trötta ut. Vi har både Björn och framför allt Åslund som är något av en mästare på att se sliten ut. Men det visade sig vara alvarligare än vi trodde. Björn tog helt slut på sträckan och vi tappade mycket tid för att vara på en så kort sträcka. Björn var så dålig vid nästa växling att han inte fick behålla något som han stoppade i sig. Så nu var vi bara tre som kunde köra på ett tag och bara hoppas på att Björn skulle komma igång igen. Detta blev lite nervöst då Björn är vår navigatör. Men jag fick hoppa in och vi hade riktig tur med sträckorna framöver.
Nu var det cykel och det såg ut att vara lätt orientering. Och det var det också. Tror inte jag gjorde någon tabbe men vi höll inte den fart som topplagen åter igen. Tappade ytterligare lite och halkade ur topp tio. Sedan var det två vatten moment. Först Hydrospeed som är en kul leksak i måttlig fors och på en måttlig sträcka. Men som vanligt i multi är inget speciellt måttligt. Men det går i alla fall ut på att simma med en slags surfbräda under överkroppen och bara så snabbt som möjligt ta sig ner för ordenliga forsar. Riktigt kul är det men i sju kilometer hinner man tröttna. Men detta gick bra och efter som det bara var att följa floden gick det inte att orientera fel.Sedan var det en snabb växling ut på Paddling i samma flod. Jag fick direkta order att styra trots att jag aldrig suttit i en sådan båt. Lite nervös blev jag men det gick fint. Vi höll och på rätt köl och vi paddlade säkert ner till nästa växling med bara någon piruett på vägen. Ingen kanontid men väl inom vad vi är kapabla till. Nu var det dags för nästa tuffa trekking sträcka. Som tur var så var Björn på gång igen och kunde leda oss upp mot nästa kontroll som var på toppen av en ganska ordentlig sluttning. Jag började bli duktigt seg och fick hjälp med linan av Björn för att hålla farten. Det skulle på denna sträck visa sig att det hade varit bra att vara med i täten och hinna med hela sträckan i dagsljus. Nu fick vi mörkt ganska tidigt och hade lite problem att hitta rätt väg. Och när vi skulle ta gps mottagaren till hjälp så fick den ingen mottagning. Men som sagt vi hade Björn med oss och vi kom in på rätt spår efter lite yrande. Jag sprang i lina hela vägen in och vi höll bra fart de sista ”släta” fem kilometrarna. Nu var vi klara för denna första dagen i bergen. Tävlingen hade tagit för lång tid så den sista cykelsträckan hade strukits. Så nu blev det lite vila och ta nu sats för nästa dag då tre riktigt tuffa sträckor stod på programmet. Vi startade nästa sträcka med Mig, Björn och Anna. Nu skulle vi bara upp, upp och lite mer upp med våra cyklar. Vi gjorde åter en god insats och det kändes bra hela vägen upp. Men fick åter igen stryk av de som tillbringat några mer timmar på hög höjd än vi. Bara att bita ihop och gilla läget.
Sedan kom en av de tuffaste sträcker jag gett mig in på. Trekking med massor av höjdmeter i hög fart ska vi nämna ytterligare en tuff omständighet så var det riktigt varmt också. Vi höll ett bra tempo i början men tappade lite efter ett tag då Johan började få ont i knäet och inte kunde springa utför. Vi höll ihop bra och Björn orienterade klanderfritt så vi passerade några lag på slutet. Vi kom till klättermomentet samtidigt som Montrail och Adidas och även detta flöt på bra. Sprang ifrån Adidas på väg in till växling och kom in samtidigt med Montrail. Nu skulle vi bara i mål. Tog en lite lugnare växling och bestämde att jag, Björn och Anna skulle köra. Jag var väldigt trött i början av cyklingen men det kändes bättre och bättre. Men vi tappade mycket tid i början då vi styrde cyklarna mesta tiden för att jag var så trött. Efter vi tagit oss upp till toppen så väntade världens skönaste downhill ner till mål. Riktigt slät och med roliga hopp och doserade kurvor. Vi hade med downhill stjärnan Björn på sträckan så det var bara att släppa bromsarna och försöka hänga med ;-) . Så nu var vi i mål igen. Varken nöjda eller missnöjda kan man säga.En trettonde plats är så där. Vi vet att vi kan bättre och får vara vår starkaste kille Björn var hel så är vi med och slåss i toppen igen. Nu räckte placeringen för att vinna vår kvalgrupp och ta oss vidare till finalen som går i september. Vi laddar nu för fullt och kommer att komma taggade dit för att dansa med de stora elefanterna igen.
Mikael
Raid Series Riksgränsen 2005
Så var det dags för vår första Raid Series tävling. Tävlingen startade och avslutades i Riksgränsen, men själva banan var till största delen lagd i Norge. Banan bjöd på många höjdmeter, med etappstarter på havsnivå för att sedan ta oss upp på de snötäckta fjällen och sen springa ner i dalarna igen. Denna gång var det Johan, Björn, Tobias och jag, Hanna, som körde. Tävlingen startade klockan fyra på lördag morgon i strålande solsken. Första sträckan var en ren skidsträcka och eftersom det bara är tre av lagets fyra medlemmar som skall vara på banan under varje etapp, så fick jag sovmorgon. Vi hade valt att köra med turskidor utan fiskfjäll och med låga pjäxor. Variationen på lagens utrustning var stor, det fanns lag som körde med randonné-utrustning, smala turskidor både med och utan fjäll eller korta breda skidor med fjäll. Efter ett par timmar låg killarna i täten tillsammans med Sybelle och Les Arcs. Fransmännen hade fiskfjäll under sina skidor och kunde gå ifrån lite på en flack högrygg. Men väl uppe på sista krönet kunde killarna dra loss stighudarna från skidorna och susa utför. Detta visade sig vara ett vinnande drag och snart hade de passerat fransmännen och tagit ledningen.
Skidåkningen följdes av en kort cykelsträcka utför längs en slingrande grusväg. Det mest spännande med denna sträcka var när jag, Micke och Jossa, som var service, på tävlingen skulle åka upp och lämna cyklarna med minibussen. Vägen var en knapp bussbredd och att möta alla andra lag på väg ner igen var lite väl spännande.
Nästa sträcka var paddling med uppblåsbara kanoter. Denna sträcka vilade Tobias, så det var jag, Björn och Johan som begav oss ut på fjorden. Till att börja med åkte vi sicksack och blev snabbt omkörda av Les Arcs, som paddlade sin kanot spikrak trots strömmar och vind. Vi hade dessutom inte lyckats med pumpningen av kanoten så den var minst sagt mjuk. Efter ett tag fick vi dock till styrningen hyfsat och kunde sätta någorlunda rak kurs mot målet. Trots att vi åkte krokigt i början kunde vi behålla vår andra plats. När vi kom i mål på etappen fick vi veta att de strukit nästa sträckas skidåkning över en glaciär p.g.a. dålig sikt. Istället fick vi åka buss runt till andra sidan fjället och ta oss 600 höjdmeter upp för att sedan fira oss ner för en klippa och springa ner igen. Vi gick starkt uppför och tappade bara 44 sekunder på Les Arcs som vann etappen. Med en utvilad styrman, Johan, och en hårdpumpad båt gick vi ut på nästa paddeletapp. Vi hade även riggat vårt egen tillverkade segel av tältväv för att kunna utnyttja medvinden. Denna gång gick paddlingen betydligt rakare trots hård vind och vi kunde gå in på en femteplats på etappen och behålla vår andraplats i totalt. Bäst på etappen gick Sybelle, som hade ett jätte segel. Nu återstod endast 31 km inlines innan nattvilan. Johan drog hårt hela sträckan med mig på släp och Tobias hack i häl. Trots att vi kunde hålla en snitthastighet av 26,5 km/h, så gick vi bet på etappsegern. Den tog Les Arcs hand om med 13 sekunders marginal. Dagens hårda jobb kunde summeras till en andra plats totalt med ca 10 minuter upp till Les Arcs på första plats.
Omstarten på tävlingen skedde klockan fem på söndag morgon med en skidetapp kombinerad med löpning. Löpningen skedde upp till och ner från snön på fjället. Även denna morgon hade jag fördelen att få sovmorgon. De fem tätlagen efter första dagen startade med tvåminuters intervaller. Les Arcs som ledde tävlingen efter första dagen fick alltså gå ut två minuter före oss och fyra minuter före Sybelle. Uppe på fjället visade det sig att det var en stor fördel att slippa spåra. De tre tätlagen samlades därför ihop och kom i mål samtidigt på etappen. Vi tog alltså två minuter på Les Arcs och tappade lika mycket till Sybelle. Nu var det dags för löpning igen. Sträckan gick över ett fjäll från en fjord till en annan. Det var rätt mycket snö upp på fjället och vi försökte följa Les Arcs spår för att slipp det tunga jobbet att spåra.
Så var det äntligen dags för de två sista etapperna, en kort paddling in i Rombakksbotten följd av snöpulsning längs Rallarleden tillbaka till Riksgränsen. När vi gav oss iväg ut på de sista etapperna låg vi fortfarande två efter Les Arcs och jagades närmast av Sybelle. Paddlingen gick riktigt bra och vi noterade andra tid på etappen enbart slagna med 8 sekunder av Les Arcs. Efter paddlingen började vi klättringen upp mot fjället igen, halvvägs upp var det dags för ett repmoment. En flying fox monterad över en bäckravin. Med ett härligt pirr i magen susade vi iväg längs vajern. Sen var det dags att fortsätta vandringen upp längs Rallarleden. Ju längre upp vi kom desto mer snö blev det. Tillsist vandrade vi helt i snö. Som tur var kunde vi gå i Les Arcs spår. Under etappen var vi lite oroliga för att Sybelle skulle komma ikapp. De hade nämligen valt att ta med skidorna ut på sträckan. Fast de kom aldrig i kapp och vi kunde skära mållinjen som mycket nöjda tvåor med en Raid-VM plats i sikte.
Hanna
Explore Sweden 2005
Ja då har vi nog som alla märkt varit ute och tävlat igen. Denna gång höll vi oss på hemmaplan då tävlingen Explore Sweden skulle avgöras. Tävlingen ingår som en deltävling i ARworldseries. Tävlingen skulle avgöras på hemlig ort men eftersom vi bor i landet och viste att det skulle bli skidåkning hade vi redan på förhand ganska bra koll på var tävlingen skulle hållas. Inte exakt men efter lite skriverier i tidningen här i västerbotten var vi helt säkra på var starten skulle gå i alla fall. Mikael som arrangerar tävling hade så sent som en vecka innan tävlingen fått lite problem med att samerna inte ville ha tävlingen på renmarker. Det var detta som det blev skriverier i tidningarna om och till och med tal om att tävlingen inte skulle bli av. Men allt löste sig och det blev samling i Ö-vik som planerat.
Innan tävlingarna har vi i laget alltid haft problem med att få ihop all utrustning som behövs. Det är mycket prylar som ska fram. Detta har nu Björn med envist ringande och hjälpsamma sponsorer fått bra ordning på. Det enda problem vi har är att posten jävlas med oss. Vägrar skicka ut till privatpersoner. Men nu har vi egentligen all utrustning som vi behöver i laget och behöver inte lägga så mycket kraft på att jaga kompisar runt hela Sverige. Samlingen var på Ö-vik flygplats och därifrån var det buss till den ”hemliga destinationen”. Det var kul att se att alla topplagen som var anmälda verkligen dök upp. Det enda lag som inte kom var finska Nokia som hade fått problem med skador sista dagarna innan. På resan ut stannade vi på flera butiker för att de utländska lagen skulle få chans att handla mat och utrustning som de inte tagit med hemifrån. Detta gjorde att vi inte var framme i Kittelfjäll som vi skulle till förrän mitt i natten. Så då blev det direkt i säng.
Dagen efter var det säkerhets koll och utrustningskoll. Vi hade bra koll på grejorna och var först färdiga med alla moment som skulle gås igenom den dagen. Det var en liten skräll faktiskt. På kvällen fick vi kartor och roadbook. Så nu gällde det att snabbt se till att kolla hur vi skulle packa de lådor som arrangören transporterar åt oss. Tävlingen är nämligen utan service så vi måste klara os själva med det vi packat ner i fyra lådor som vi får tillgång till vid växlings zonerna. Vi ser bara en låda vi varje ställe så det gäller att ha lagt ner rätt saker för respektive sträcka och tillräckligt med mat för att klara sig till nästa låda. Jag och Björn gick igenom kartorna och gick på lagkaptens möte. Sonny och Hanna packade lådor. Även denna gång var vi klara bland de första lagen. Så nu var vi färdiga för start.
Starten gick 12:00 på lördagen. Det var en snöskosträcka men tog aldrig på oss snöskor för det var alldeles för lite snö. Första stressmomentet var att vi skulle upp för ett rep ganska tidigt i tävlingen och det kändes som om man ville vara med där så man inte kom i kön och fick vänta en massa. Men det löste sig fint. Vi var först dit och tog ledningen på sträckan. Denna höll vi ända till sista kontrollen på sträckan om hade blåst bort och vi letade till det kom lite mer lag och bestämde oss då för att den inte fanns. Vi höll ihop med de främre lagen ner till kajakstarten. GoLite var först ut på vattnet och sedan var det vi som tog oss an den iskalla ån. Det var ganska korta paddelavsnitt och mycket lyft förbi forsar som vi inte skulle klara av. Vi hade Nike precis bakom och Salomon Swiss såg man då och då lite längre bak. Efter andra lyftet kom tappade Hanna och Björn rodret och när vi skulle försöka hjälpa dem kom vi för nära en fors och Hanna o Björn gick runt och vi klarade oss precis. Vattnet var iskallt men med våtdräkt så blir inte chocken så stor och de kom upp till land utan att frysa för mycket. När vi kollade bak kom Nike och de välte också och gick på grund med den andra båten. Så vi låg fortfarande två. Sedan följde en av de märkligaste sträckor jag kört i äventyrstävling. Vi om fram till en sjö vilken var frusen. Såg att GoLite tagit upp kajakerna på isen och börjat gå. Det såg inte roligt ut för de trillade igenom isen hela tiden och det var midjedjupt. Men det var bara att följa och vi tog upp på isen och drog kajakerna. Isen blev bättre och bar hyfsat hela vägen in till den vik där vi skulle ta upp. Men där brakade det till igen och vi gick igenom och här var det lite djupare och man fick hålla sig i kajaken för att inte doppa huvudet. Men det var bara de sista hundra metrarna som var så här dåliga och man slet hela tiden så frös gjorde man inte. Det blev sedan löpning med kajakerna på vagn in till växlingen.
Vi skulle ut på cykel och vi viste att vi hade de bästa cykel lådorna. Vi behöver bara ta på hjulen och cykla iväg meddans andra får plocka ihop mycket mer. Vi var trea in till växlingen men var klart först ut. Så nu var vi i ledning igen. Halvvägs ut på sträckan kom Salomon Swiss ifatt och de höll ett ruggigt tempo. Vi följde ett tag men sedan fick Hanna punktering och det var nog bra för oss det. Hade varit lätt at knäcka sig i det tempot. Efter detta kom det första viktiga vägvalet i tävlingen. Vi valde att cykla upp till en vändplan och sedan gå med cyklarna en km till en mötande vändplan. Denna promenad gick över snö och myr. Ganska kallt i cykelskor när det är -5 ute. Vi såg Salomons spår och följde dem en bit och missade då vägen som vi skulle ta. Nu var vi helt vilse och bara trampade runt i knädjup snö med cykel på släp. Detta tar på humöret kan jag tala om. Men tillslut fick vi koll på var vi var i alla fall och höll kurs mot en annan väg. Denna lilla promenad tog oss fyra timmar och vi tappade kanske två timmar på täten. Men vi höll fortfarande koll på oss och åt och bytte till varmare kläder för att inte förlora så mycket energi så här tidigt i tävlingen. Vi har lärt oss något på de tävlingar vi kört innan. Till växling låg vi 7:a.
Med lite hängande huvuden gick vi och åt varm mat och gav oss ut på en orientering med snöskor. Denna sträcka gjorde vi stabilt. Varken jättebra eller dåligt men helt en ok sträcka. Man var väldigt glad att man hade släpat med snöskorna hit för annars hade det varit riktigt jobbigt. Tog någon placering men Salomon hade tuffat på ordentligt och var nu först igen. Ut på paddlingen till Vilhelmina visste vi att det fanns ett lyft att ta till de sista milen men hade inte bestämt oss när vi startade om vi skulle lyfta. Sträckan gick bra. Vi gnetade på som de medelgoda paddlare vi är. Hanna och Björn ville ”vila” lite vid en fors och körde kraftigt på grund. De kom inte loss och Björn fick bada igen. Här gjorde vi en liten tabbe. Björn skulle där ha bytt kläder och tagit på sig torrt men det blir ett senare bekymmer i stället. Vi paddlar på ett tag till tills Björn fryser så mycket att vi måste gå iland. När jag såg på Björn då blev man lite orolig. Kom ju ihåg vad som hände med Hanna förra året bär hon badat och även vad som hände med mig i Nya Zeeland när jag frös. Men Björn är hård och kom igång igen efter att ha bytt kläder och fått i sig lite mat. Vi hade nu nästan bestämt oss för att springa med kajakerna på vagn. Vi borde då få upp värmen igen. När vi kom till upptaget hörde vi att alla hade tagit upp utan Montrail som paddlat hela vägen. Det som oroade oss lite var att vi hade ganska klena vagnar till kajakerna. En bit ut på vägen hörde vi att Nike hade kört sönder en vagn och hade stora problem. Detta gjorde både att man fick nya krafter men även att man blev nervös. Nike hade nämligen samma vagn som vi. Men det gick bra hela vägen för oss. Stannade till på Statoil och köpte två baguetter och dricka. Detta var det godaste vi ätit på länge.
När vi kom in till växlingen hade vi bestämt oss för att sova. Cross hade sovit när vi kom meddans de andra lagen gett sig ut på cyklingen som följde. Vi sov i lite drygt en timma och åt varm mat innan gav oss iväg som femma ut på cyklingen. Denna gången gjorde vi en riktigt bra sträcka och tog in på lagen framför. Vi hörde Nike ute i skogen på ett ställe och försökte att ta oss förbi men de hittade kontrollen innan oss. Men nu viste vi att vi var på G. In till växling igen så var Nike tvungna och sova och Montrail hade också lagt sig en stund. Salomon Swiss hade nu fått betala för sin hård öppning och en av killarna mådde inte alls bra. Vi gick ut på Bike and Run tillsammans med Montrail som delade tvåor. Cross hade gått bra hela dagen och ledde nu tävlingen med en timma. Denna sträck var riktigt kort och vi var snart inne för växling ingen. Vi hade nu fått upp humöret rejält och var på gång. Nu var det ”riktig” orientering på programmet. Montrail stack ut precis framför oss men vi höll bra tempo och vi andra kontrollen var vi ikapp. Vi trodde att vi skulle vara bättre än dem på denna sträckan så vi smet iväg snabbt så de inte skulle hänga oss. Detta gick fint och när vi kom till växlingen efter en strålande orientering av Björn låg vi tvåa. Bara 25min efter Cross. Nu var det cykling ut till Saxnäs och där väntade ett fem timmar långt stopp för läkarkontroll. På cyklingen ut fick vi lite problem med en krånglande mage och lite trötta ögon. Vi tog ett kort stopp och efter det tuffade vi på i ett lagom tempo. Vi höll samma fart som Cross i ledningen och kom till Saxnäs 45min efter ledande Cross men på en säker andra plats.
Nu blev det en snabb dusch för att få bort lite salt på kroppen och minska skavrisken. Efter det snabbt upp till maten för att sedan krypa ner och sova i sin sovsäck. Vi fick tre timmars sömn innan det var dags att packa grejorna och ge sig iväg på den ca 20timmmar långa sträckan som väntade. Vi kom iväg med en packning som inte var avsedd att cykla med. Skidor och mat i massor gjorde packningen tung. Sonny gjorde ett kanonjobb och cyklade med två ryggsäckar de två och en halv timma som det tog att ta sig till starten av skidåkningen. Har aldrig haft så ont i kroppen som de två timmar vi cyklade där.
Ut på skidsträckan höll vi fin fart och det gick att skata vilket gjorde att vi tog in på Cross som hade valt ett par skidor som inte gick att skata med. Nere vi första kontroll var vi bra 25min efter igen och vi kände att vi skulle ha chansen att komma ikapp. Men nu började en ordentlig klättring och fick inte den fördelen av våra skidor som vi hoppats. Stora delar av sträcka gick man istället med stegjärn. Vi höll nu samma fart som Cross och tog varken in eller tappade. Avståndet pendlade mellan 30-45min hela tiden och det blev aldrig någon mer skidåkning där vi hade fördel under resten av sträckan. Mycket gå utan skidor för att det var bart på de lägre topparna och även i syd sluttningarna. Vi det här laget började det sprida sig ett vist lugn i laget och vi började nog bli väldigt nöjda tvåor.
När vi kom ner för att växla över till kickbike så hade vi inte tagit in mer utan luckan upp till första plats var fortfarande ca 45min. Då viste vi att det skulle till ett ordentligt problem för Cross om vi skulle komma ifatt. Vi sparkade ut på sträckan och var nu på ett riktigt bra humör. Nu var det inte många timmar kvar på en lång tävling och vi låg före många av världens bästa multisport lag. Nu hade det däremot blivit riktigt uselt väder. Vi anade att de som var uppe i fjällen nu skulle få stora problem. Det blåste ordentligt och började även att snöa kraftigt. Vi fick snart våra aningar bekräftade då tävlingsledningen berättade att de fått stryka en kontroll och att många lag hade problem på berget. Men vi var så nöjda med läget att vi knappt märkte hur dåligt vädret var utan kom snart fram till den sista klätterleden och tag oss an den i snöyra och med skidor hängande på ryggen. Nu var det bara en lätt löpning kvar ner till mål och vi såg ingen bakom så vi kunde njuta av de sista km ner där vi hade en välkomstkommitté som väntade oss. Vi var mycket nöjda och glada när vi passerade mållinjen som tvåa i Explore Sweden -05. Så nu går man och känner sig glad inombords ett tag tills vi ska tävla igen i Raid series i början av Juni.
Allt för denna gång.
Mikael Andersson, Lundhags Adventure
Extreme Adventure Hidalgo 2005
Nu kommer en rapport skriven av Mikael i Lundhags adventure om hur det gick till när vi blev fyra i tävlingen extrem adventure Hidalgo i Mexico.
Tävlingen var uppdelad i tre etapper med vila i mellan. Upplägget var så här.
Etapp 1 : ca.12timmar med start trekking följt av canyoning och paddling avslutas med cykel.
Etapp 2: ca. 24timmar med start simning följt av trekking, cykel, canyoning, trekking med repmoment
Etapp3: ca 5timmar med start trekking följt av cykel in i mål
Vi kom till Mexico med ambitionen att bli top fem och det stod vi för i alla intervjuer innan tävlingen. Som vanligt trodde nog ingen att vi skulle lyckas. Vet inte om vi ser ut som nybörjare eller vad det är. Men vi hade bra koll på läget före start kändes det som.
Starten gick nere vid en gruva klockan sju på morgonen. Vi gick till start samma väg som vi skulle springa sedan så det var inte mycket orientering de första kilometrarna. Men det bar däremot iväg rakt upp i himlen. Vi brukar vara bra uppför men här fick vi verkligen bita i. Många som hängde med trots att det lutade duktigt emot. Men efter ett tag bar det utför och det började splittras i fältet. Olika vägval och fart gjorde att det blev som vanligt några lag som håller ihop på olika håll. Vi höll koll på Nike Acg och Buff som vi trodde skulle köra bra här. Även Nokia var hela tiden i närheten. När vi gick ut på canyoning sträckan låg vi med topp fem och det såg bra ut. Men vi tappade lite i början då vi svenskar är alldeles för snälla när vi kommer till trånga passager och vackert ställer oss i kö. Det gör ingen annan kan jag tala om. Men vi kom snart på det med och satte iväg och höll oss hela tiden i närhet av täten. De sista kilometrarna fick vi upp farten och vi kunde gå upp i ledning men det höll inte riktigt ända till växling till kajak men vi låg två ut på paddlingen. Vi paddlade i uppblåsta kajaker i en å som hade lite för lite vatten för att det skulle gå att paddla hela tiden. Rättare sagt man paddlade inte så mycket. Mycket släpa istället. Vi tappade på denna sträcka då Montrail, Nokia och Nike paddlade förbi oss men vi gnetade på och tappade bara rejält mot Montrail. In till sista växling var vi ifatt Nokia igen och vi gjorde en snabbare växling än dem och vi gick ut tillsammans på cyklingen.Det började riktigt tufft med några ordentliga backar. Även jag som är cyklist hade stora problem. Jag var sämst av oss upp här. Men vi var ändå bättre än Nokia och vi var ensamma när vi kom till toppen.Sedan blev det cykling genom byar som var helt fyllda med folk som hejade på. Det var det häftigaste jag sett i multisport sammanhang. Alla skolor var stängda och alla var ute och hejade på. Efter en stunds cykling så kom Nokia ifatt oss igen. Sedan följdes vi in i mål. Vi kom in till byn som delad fyra eller ska jag säga fyra och femma. Vi hade tappat ganska mycket till Montrail men hade bara sju minuter upp till tredje plats.
Nu var det bara att vila och äta så mycket man fick i sig innan det var dags att gå till sängs. Här bodde vi på hotell så det var helt ok att bara gå och lägga sig.
Nu var det dags att ta tag i det igen även om benen hade stelnat till ordentligt under natten. Vi åkte buss upp i bergen en bit för att sedan komma fram till den sjö där vi skulle starta etapp 2. Det var en väldigt liten sjö med en ö på mitten så man förstod snabbt att simningen skulle bli till att runda ön. Och så blev det också. Vi startade alla lagen samtidigt och det blev mycket plask i sjön. Många var inga simmare. Man fick ha flytväst om man ville men simmade utan. Björns simträning hade gjort susen och vi kom upp på land igen som något av de första lagen som hade alla tre klara. Nike killarna hade show långt fram men det hjälper inte om deras tjej knappt vet hur man simmar.
Vi kom snabbt ikapp de lag som hade simmat snabbare och var i delad ledning efter trekkingen som bara gick uppför hela vägen. På toppen stod våra cyklar och väntade och nästa cykling blev en kall historia. Vi hade lagt ner våra skalkläder i en bag som vi inte skulle se förrän vi skulle ut på nästa trekking och under cyklingen började det regna och åska så det blev riktigt kallt. Vi bestämde oss för att gå in under tak och ta skydd under det värsta ovädret och samtidigt åt vi. Vi förlorade någon placering men inte mycket tid mot de andra lagen. Ut till paddlingen i en sjö hade vi sällskap med Nike som frågade sig fram efter bästa väg. Våra spanska kunskaper är mycket dåliga så det var ett bra ställe att hänga efter på. VI var i ett delta så det var mycket viktigt att hitta en bra väg annars var man fast i leran. Paddling hade förkortats någon och bestod nu bara av två kontroller. Vi paddlade jämt med Nike och Montrail. Sole var ni i ledning och vi låg med som delad tvåa. Men ut på cyklingen igen så gör vi ett vägval som visar sig helt fel. Vi följer först Montrail men de vänder efter en stund och vi kör rakt fram. Detta visar sig vara helt fel väg. Vi blir fast i leran och både Nike och Montrail ser vi försvinna på en stig i skogskanten som vi nu inte kan ta oss till. Vi förlorar här en halv timma på de lagen som senare går ikapp Sole och de lagen håller ihop hela den långa natt cyklingen med svår orientering. Vi förlorar lite tid mellan varje kontroll på cyklingen på grund av svår orientering och med lite otur med punkteringar och kedjebrott. När vi når slutet på cyklingen ligger vi lite över två timmar efter täten. Vi ska nu ner i en canyon och ta oss uppströms några kilometer innan vi ska upp till banans högsta punkt på 3300möh. Canyonen går riktigt bra och vi håller samma fart som de lagen i ledning. Vi fryser lite fast vi går med både underställ och skalplagg. Men det berodde mycket på att vi hade ätit lite dåligt och vi stoppar i oss lite godis och gnetar vidare. När vi når ändkontrollen på canyonen börjar en ordentlig klättring. Vi ska nu plocka höjdmeter så det räcker även för oss. Det är nu strålande sol och vi är på ganska bra humör. Vi tar oss uppåt i hyfsad takt och håller koll på var vi är. Men när vi ska ta oss upp till kontrollen gör vi en stor tabbe. Vi börjar följa spår istället för att kolla ordentligt på kartan. Kommer upp alldeles för tidigt på berget och får gå ner och ta ny sats efter att ha förlorat någon timma. Väl på rätt ställe igen är det bara att klättra igen. Vi ska nu ta oss upp till den klippa där firningen ska vara. Det är en riktigt tung stigning och på denna höga höjd känns det ordentligt i lungorna. Vi hittar kontrollen ganska snabbt men har tack vare missen innan tappat lite till på tätlagen. Firning är en ordentlig en. Ca180m. Och vi ska fira med bara en 8:a. De har sagt innan att vi skulle fira med ett rack men så är det inte när vi kommer dit. Bara att hoppa ut och se glad ut. Nu kommer vi till kontrollen som blir vårt spöke för dagen. Vi ska nu bara ta oss en kilometer till sista kontrollen för dagen. Där ska det finnas en tyroler travers. Men vi letar och letar och hittar ingen kontroll. Vi går tillbaka till kontrollen innan och tar ut riktning och inte heller nu hittar vi någon kontroll. Efter 2.5h letande så hittar vi äntligen kontrollen och men då är tyroler traversen stängd och vi får order att ta oss ner till målet. Nu har stämningen sjunkit något i laget och vi vet inte riktigt hur vi ligger till längre. Men väl inne i mål får vi reda på att vi fortfarande är på fjärde plats. Men nu har vi varit ute mycket längre än alla andra lag och vi är sena till campingen. Får slå upp tältet och käka och direkt ner för att sova. Vi var ordentligt slut så även en som mig som inte gillar tält sov som en stock.
När vi vaknar nästa morgon är det lite förvirrat. Ingen vet när vi ska starta och hur vi ska komma till start. Sedan blir det inte bättre när Björn ställer några frågor till tävlingsledningen om förbjudna vägar som de inte hade tänkt på. Det blir bestämt om ett extra infomöte och sedan vet vi hyfsat om vad som gäller inför sista etappen.
På detta infomöte fick vi reda på att det hänt en tragisk olycka under simningen dagen innan. En kille ur ett mexikanskt hade omkommit av okänd anledning. Ingen hade sett att han inte kunnat hålla sig kvar ovanför ytan och han hittades senare avliden. Vi höll en tyst minut för att hedra den avlidna innan start. Det känns riktigt tråkigt när något sådant här händer men jag vill nog säga att organisationen hade gjort vad de kunnat genom att erbjuda flytväst och hade även säkerhets båtar på plats.
Även denna gång är det start uppför. En del lag springer iväg i högt tempo men vi bestämmer oss för att hålla koll på topplagen. Det verkar som inget av lagen i täten vill ta några egna beslut. Vi är inne på att försöka vinna etappen och håller oss väl framme hela tiden. När vi kommer till en stor stigkorsning på slutet av trekkingen så blir det uppdelat i täten. Vi och Nike håller höger och Montrail och Sole går vänster. Nu börjar det bli bra spännande. Vilka gjorde det rätta vägvalet. När vi når växling till cykel som ska ta oss in i mål är vi i delad ledning med Nike. Vi hade alltså tagit rätt väg. Vi håller ihop med till nästa kontroll även om vi får slita för att gå med så starka cyklister som Mike Kloser och Tobin. Deras tjej är dess utom landslags tjej på mtb. Men vi får släppa lite upp efter sista kontrollen men kommer ifatt igen när de stannat till för att kolla upp vägen. Men sedan blir det en nerförs cykling på stig ner mot mål och där klarar vi inte riktigt hålla samma fart som dem och förlorar etappen med bara någon sekund.
Efter tävling var det bara att ta sig till hotellet där det sedan var fest med mycket tequila och mexikansk mat. Vi var mycket nöjda med vår insatts och vi vet at vi kan vara med oss slåss mot de stora elefanterna. Inget lag kör en lång tävling utan misstag. Och vi är minst lika starka som de vi tävlar mot. Nu ser vi fram emot att vi möta de bästa i världen på hemmaplan under Explore Sweden så ska alla veta vilka vi i Lundhags Adventure är sedan.
Mvh Mikael Andersson
Southern Traverse 2004
Multisport på Nya Zeeland, då gäller det att satsa på kajaksträckorna om man vill hänga med, tänkte vi. Så, vi var inte lite nöjda efter att ha provpaddlat de Hypernovor som vi hyrt och upptäckt att vi satt kvar i dem även efter att passerat några forsar. Därför blev vi nästan snopna när Jeff Hunt presenterade banan för årets Southern Traverse dagen innan tävling. Temat för de kommande dagarna skulle bli trekking! Tre sträckor på ca 16, 16 respektive 30 timmar. Däremellan några mtb-sträckor och lite paddling.
Efter fint arbete av våra lokala assistenter Joe och Greg (tack Sara!) hade vi full koll när starten gick i centrala Hokitika. Vi hade gott om tid att hälsa på "våra" skolbarn som skulle följa oss och dessutom gjort en flagga åt oss! Så snart polisbilen släppt fältet jobbade vi oss uppåt i fältet och när Mike väl satte upp farten var det bara amerikanska Golite/Timberland som följde. Sedan väntade kanonfin cykling på stigar och småvägar innan vi vek av in i skogen för lite "bush-walk" med cyklarna. Detta parti var fruktansvärt bökigt och tog ohygglig tid. Mike var bra nära att påverka utgången av tävlingen då han nästan tappade cykeln i skallen på tjejen i Golite... Inne vid växling visar det sig att de lokala stjärnorna Katmandu valt en bättre väg än den som rekomenderades i roadbook och smitit förbi med dryga halvtimmen. I släptåg hade det haft ett helt gäng med lag. Bara att ta nya tag, än var tävlingen knappt igång!
Ett snabbt byte och sedan iväg med ryggsäckarna knökfulla med mat. Jeff hade under informationsmötet inte kunnat dölja sin förtjusning över detta moment och snart insåg vi varför. I näst intill ogenomtränglig bush krälade vi oss upp till trädgränsen och den första kontrollen. Det visade sig att vi krälat bra, för vi hade plockat på samtliga lag förutom Katmandu. Efter en lång natt med bitande kyla och djupa strida bäckar (tur att kaptenen har långa ben!) når vi TA2 som andra lag. Rejält med käk innan vi ger oss iväg på cyklarna mot en lång spännande kajaksträcka nedströms en älv. På grund av höga vattenflöden har dock arrangören tvingats ändra sträckan till en kort sväng över en sjö. Vi som hade så fina kajaker... Nu har vi varit igång ett drygt dygn, dags för lite mer cykel som ersättning för paddlingen innan det är dags att snöra på sina Icebug för lite mera trekking. Vi går ut på tredje plats, efter Katmandu och lokala Sierra. Strax efter kommer Golite. Vi går och snackar ett tag med Golite i sluttningen innan de drar iväg. Ungefär samtidigt plockar vi upp Sierra. De vägrar i sten att gå samma väg som någon annan, en taktik som kanske inte är den bästa alla gånger. Vi går ut på en liten släpstig och drar snabbt ifrån. På natten kommer vi till en bemannad kontroll i en stuga. Här väljer vi att sova 90 min, medan de andra lagen kör vidare. In på TA väljer vi (visar det sig sedan) en annan väg än de andra lagen. Trots lite oflyt på sträckan var det nog inget dåligt val, vid TA har vi kört in nästan all den tid vi sov. Varm mat å sen ut på cyklarna igen. Efter sömniga timmars vägcykling är det skönt med lite omväxling. Vad sägs om 5 h bushwalk med cykel i myr...
Efter ca 2½ dygns tävlande är det nu dags för sista trekkingsträckan. Väskorna fylls med mat och varma kläder. 1000 branta höjdmeter senare var det mörkt. Jämn fart och fint flyt i orienteringen gör att vi snart är ikapp Sierra. Vi pulsar runt med dem i snön några timmar innan vi når första kontrollen, en stuga (tyvärr ej uppvärmd). Vi unnar oss 10 min sömn och låter dem dra iväg. Efter en tokfin vanding uppe på en långsträckt bergskam i soluppgång med efterföljande hasning nedför tokbrant sluttning når vi andra kontrollen på sträckan tillsammans med Sierra. Vi är nu på tredje plats, ett par timmar efter Katmandu och Golite som kör tillsammans i täten. Sierra stressar iväg än en gång, vi tar oss tid att äta och fylla på med vätska. Nu ska vi följa en bäck 6-7 km innan det är dags att ge sig upp i bergen igen. En stig finns visst på en gammal karta, men det faktum att endast 60 personer passerat stugan senaste 20 åren och att 40 av dem kom med helikopter förklarar kanske varför vi har svårt att följa stigen... Ibland vadar vi vattnet, ibland krälar vi fram i bushen. Tiden går iallafall och snart är det kväll igen...
Sömnlösheten börjar göra sig påmind, det känns att vi sovit mindre än två timmar på nästan fyra dygn. Innan vi ska uppåt igen kommer vi till en tom stuga. Ska vi unna oss lite sömn eller köra vidare och utnyttja dagsljuset?! Att ta sluttningen i mörker torde vara näst intill omöjligt och att sova hela natten innebär att vi ger upp chansen till de riktiga topplaceringarna. Vi tar beslutet att köra vidare, med lite tur fångar vi lagen framför i darkzone och då är vi i högsta grad med i striden om segern igen! Hellre köra om segern än att bevaka topp fem, ingen kommer ihåg en fegis som ett klokt multisportorakel brukar säga...
Strax före sista kontrollen på sträckan börjar det bli mörkt och vi har lite problem med att hjtta den bland gigantiska stenblock. Till slut hittar vi en stackars kontrollvakt som trycker i ett tält uppe på kammen. Kontrollvakten informerar oss glatt om att båda lagen framför oss haft stora problem med att följa den bristfälligt markerade leden, detta i dagsljus! Att ta leden i mörker ska enligt kontrollvakten bli mycket intressant. Men, följer vi bara trästolparna som markerar leden så ska det gå bra... Efter att från en början varit brant blir det värre och värre och snart är det helt galet brant. Vi hasar oss sakta neråt med TA i sikte. I trevandet efter en väg ner ramlar kontakten dock ur Mikael och det tar helt stopp. Kombinationen av kyla, näringsbrist och sömbrist blev denna gång för mycket. Det var chansningen som inte gick hem!
3 km från TA, tillika darkzone tvingas vi ringa in och säga att här tog tävlingen slut för oss denna gång. Självklart fruktansvärt trist att bryta, speciellt så nära en stor internationell framgång. Vi gläds dock över att vi samtliga nu mår bra och att vi fått ännu ett kvitto på att vi har kapaciteten att hänga med där uppe. Nästa gång kommer vi dra nytta av allt vi lärde oss denna gång.
Björn
C2 2004
I mitten av augusti var det återigen dags för laget att samlas. Denna gång var det huvudstaden som bjöd in oss till kamp och tävlingen C2 CityChallenge. Laget denna gång bestod av Hanna, Tobias, Björn och Johan. Betjänter denna gäng var Micke och Sonny. Efter att tittat på pm:et med tävlingsmomenten förstod vi att tävlingen till mycket skulle bestå av paddling - men vi visste nog inte hur rätt vi skulle ha. Under fredagen var det dags för registrering och även startordningen skulle bestämmas genom en slalombana för laget i Gröna lunds radiobilar. Detta moment gick väll sådär och när det blev vår tur att välja startnummer ”valde” vi att gå ut sist…
Prologen
Detta år genomfördes prologen på Gröna lund med mycket publik och god stämning. Här skulle vi göra allt från att springa med en 50kg säck i lustiga huset till att åka en vild färd med vilda musen. Inte undra på att multisport blir populärt! Eller som en kille sa efter han frågat mig om hur lång tävlingen var.– 15 timmar i lustiga huset, de lär ju bli hur många varv som helst!! Jajamän de är multi de! Vi tappade lite under prologens inledande skede som dominerades av paddling men under inlines och löpsträckorna kände vi att vi började komma in bra i racet och slutade 4:a på prologen ca 7 min efter ledande Nokia.
Långa natten
Det var nu tävlingen började. En lång paddling inledde den långa natten och vi valde att gå ut i ett tempo vi trodde oss kunna hålla under hela sträckan utan att tappa för mycket på tätlagen. Paddlingen FLÖT på bra och vi kom in ca 11 min efter Nokia och Herkules. Nu var det dags för MTB OL och redan efter ett par kontroller hade vi gått ikapp och förbi både Nokia och Herkules (som tyvärr senare tvingades bryta). Denna sträcka flöt också på bra och vi kom in som tredje lag till växling, ca 6 min efter Nokia (som passerat oss igen) och 10 min efter Energizer. Nu var det dags för att lägga in en stöt mot täten. En lång inlines plus löpsträcka passar oss som handsken och nu skulle det bli åka av. Vi drog igång ett hårt tempo direkt och Åslund visade att han inte var 10:a på skido VM för inte. I slutet av banan kör vi i kapp både Nokia och Energizer och humöret är på topp. Dock får vi reda på att OL löpningen inte blir av eftersom tävlingen dragit ut på tiden!??? Väl vid växlingen får vi även reda på man nu inte behöver använda lagets tjej på två sträckor utan en sträcka räcker för tjejen. Eftersom vår urstarke Hanna redan kört 2 sträckor förstår vi att det beslutet missgynnar oss lite, och humöret blir något sämre. Väl i kajakerna glömmer vi dock detta och paddlar ”hem” från långa natten. Efter ca 1 timme får vi sällskap av Energizer och vi paddlar in till växling med dem.
Dagen efter
Under långa natten har Petri i Nokia blivit dålig och de tvingas tyvärr bryta. Vi startar däremot med relativt pigga kroppar och sticker iväg på första sträckan med energizer för att cykla . Mitt i sträckan byts grenen till löpning och vi gör några halvhjärtade försöka att skaka av oss dem, men inser ganska snart att det kommer bli svårt! Nästa sträcka är det dags för paddling igen och vi lyckas få ett par minuters ledning över energizer och sticker stärkta ut på nästa cykelsträcka. Sträckan går riktigt bra till vi punkterar och energizer passerar oss återigen. Vi håller ändå ångan uppe och pressar oss till växlingen där vi är ca 5 min efter energizer. Nu är vi dock lite oroliga då vi vet att energizer är duktiga paddlare och just en sådan sträcka väntar oss igen. Paddlingen flyter dock på riktigt bra och vi inser att vi är nog inte så pjåkiga på paddling själva heller. Vi lyckas t o m få en lite lucka på ett par minuter inför de två sista sträckorna som vi tror kommer passa oss utmärkt. Två löpsträckor blir snabbt ändrade till en, pga av det stressade tidschemat som prångt måste följas. Vi blir nu transporterade till Eriksdalsbadet och får på så sätt 1 timmes extra vila. Vi öppnar den avslutande löpsträckan i ganska hyfsat tempo och får ganska snabbt indikationer på att vi utökar försprånget. Efter ca 17 h når vi målet! Nöjda och glada passerar vi mållinjen ca 11 min före energizer som gav oss en hård fight in i det sista Vi tackar tävlingsarrangörerna för ett bra arrangemang och alla lag med assistenter som alltid bjuder på ett skratt och ett trevligt bemötande!
Johan
FEM 2004
Min, Jossas och Björns uppladdning inför F:E.M skedde hemma i Kråkberg där det finns gott om höjdmeter att plocka och hus att måla. På torsdag morgon begav vi oss mot Åre. På vägen gjorde vi ett antal stopp innan vi hittat Knorrpåsar med pasta. När vi kommit ungefär halvvägs till Åre ringde Björns telefon och Oskar meddelar att han fått ont i halsen och inte kan springa. Detta blev startskottet för en intensiv jakt på en ny lagkamrat till Björn. Det såg inte allt för ljust ut med tanke på att det var mindre än ett dygn till start. Tillsist fick Björn tag på Sonny som nappade direkt, han skulle bara på hockeyträningen först för att sen ta nattåget till Åre. Väl framme i Åre ägnade vi kvällen åt att packa ryggsäckarna. Under packningen kunde man se vissa tendenser till masshysteri, så fort någon packade ner något eller ändra på någon liten detalj så var alla tvungna att göra likadant. Kicki och jag visade väl prov på sämsta packnerverna, vi var tvungna att packa upp ett par gånger för att kolla att vi verkligen packat ner allt…
På fredag morgon anlände Sonny med tåget klockan 8.00, packade i grejerna i ryggsäcken och drog på sig tightsen, för att sedan jogga iväg till starten. Innan start var jag jäkligt nervös, vet ju att Micke springer grymt mycket snabbare än vad jag gör. När vi väl kom iväg besannades mina mardrömmar, jag var verkligen som ett sänke. De första två timmarna var en enda plåga! Vi låg långt efter Frida och Rappe. Tur att det började gå uppför på allvar efter ett tag för att sedan gå utför. Vi kom ikapp Frida och Rappe efter den första riktiga utförslöpningen, sen följdes vi åt fram till nästa branta stigning. Uppför den bar Micke min ryggsäck och vi kunde gå ifrån. Efter stigning blev det en lång utförslöpning och då lossnade det äntligen för mig. Vi kunde dundra på utför fjället och vips fick vi se ett par efterlängtade gröna nylonbyxor. När vi kommit i kapp Björn och Sonny var det bara att springa på. Sonny hade dessvärre krampproblem och får verkligen slita. Tyvärr är vi inga super orienterare utan fick anpassa farten något för att hinna spana vilka vägval de andra lagen gör. Plötsligt var vi ändå helt ensamma ute på en av de längsta löpsträckorna mellan två kontroller, men vi lyckades bra med orienteringen och hittade nästa kontroll utan problem och kommer dessutom i kapp tjeckerna som ligger trea i herrklassen. När vi stämplat kontroll 44 och beger oss upp mot Mullfjället tillsammans med det tjeckiska herrlaget kommer Björn och Sonny ångandes. Vana som vi är att tävla i fyrmannalag följs vi åt in i mål och springer ifrån tjeckerna. Jag var lite snabbare med stämplingen inne i målfållan, vilket gör att vi ligger trea i herrklassen sekunden före Björn och Sonny. Efter målgång var det dags för ett gytjebad innan maten, om vi blev renare av det vet jag inte. Jossa och Kicki kommer in som ledare i damklassen och vi kan lägga oss i tälten nöjda med dagen.
Lördagen börjar med en pasta Carbonara, inte alltför smaskigt… Innan start är jag som vanligt ett nervrak och trampar upp stigen till toaletterna, trots att vi har en betryggande ledning. Det känns skönt att få komma iväg när starten äntligen går. Vi kommer ikapp lag som startat en halvtimme innan jaktstarten redan innan första kontrollen. Under hela dagen springer vi själva. Orienteringen fungerar näst intill klockrent, mycket tack vare Micke. Under hela tävlingen växlar vi knappt ett ord med varandra. Det är endast när vi diskuterar något väg val som vi pratar. Annars är det mer att stoppa huvudet under armen och köra som gäller. När vi kommer in i mål känns det så otroligt skönt! Nu är det bara att vänta och hoppas på att det går lika bra för de andra ute på banan. Jossa gör en riktig ”Wikbergare” på lördagen och startar segt, sen kommer Kicki in i liten svacka när Jossa börjar kvickna till. De blir dock starkare och starkare ju längre tävlingen går. Upp till Skuttoppen plockar de in mycket av den tid de förlorat på de första kontrollerna. De missar lite på den näst sista kontrollen, eftersom stigen som den sitter på inte finns med på kartan, utan enbart på en svartvit extra karta. Trots missen klarar de av att vinna med en och en halv minut. Inte mycket med tanke på hur lång tävlingen är. Björn och Sonnys tävling startar när de står på Skuttoppen och gjort de flesta stigningarna. Nu kan Sonny frikoppla och de vinner alla utförs sträckor. De kommer in i mål på en fin tredjeplats.
Efter prisutdelningen återvände vi till Torpet, för att gödas av mamma och Gunnel. Medan vi sjönk ihop i soffan och beundrade prischeckarna på spiselkransen utbröt i det närmaste slagsmål om vem som skulle diska mellan våran servicepersonal. Det enda som fattades var en tredje segercheck, men den tar vi nästa år...
Hanna
Endurance Quest 2004
Här följer en rapport om hur vi i Lundhags Adventure tog oss igenom EQ -04.
Kan börja med att berätta att vi till en början hade lite problem med att hitta till tävlingsplatsen. Vi hade klickat på en länk på hemsidan och fått fram en karta till hotelet där vi skulle bo. Problemet var bara att det var en koncern med flera boenden. Det ställe vi körde till var ett äldreboende och personalen där fattade ingenting när vi försökte förklara vad vi trodde skulle äga rum här. Men efter lite dividerande fram och tillbaka förstod vi att vi var helt fel ute. Bara att ta lite hjälp från Silva som berättade vad vi skulle hän på telefon.
Efter det var allt under kontroll ända tills vi var på möte. Då visade det sig att vi skulle ut till en ö utan att assistenterna skulle få följa med. Vår packning var inte riktigt anpassad till det men eftersom vi har en hockeyspelare i laget med tillhörande väska så löste det sig. Väl ute på ön var det till att hitta en plats att sova på. Vi var inte först till att välja plats om man säger så. Men vi hade en idé om att det bör blåsa där vi ska sova för att slippa mygg. Vi la oss tillslut uppe på toppen av ön. Bara efter några timmar på natten hörde man att andra lag tog sig upp ur sina fina sovplatser för att slippa myggen. Så det var som vanligt. LUNDHAGS ”ALLTID STEGET FÖRE”.
Dagen efter vad det säkerhetstest och utrustning koll. Åter igen klarade vi den.
Klockan 17:00 var det dags för prologen. Mycket simning var det. Vi sa till varandra att inte bli knäkta om vi tappar lite för simning är inte vår specialitet. Men vi kom iväg fint och tog ledningen direkt. Något chockade fortsatte vi i täten tillsammans med Nokia och Buff hela prologen. Kom trea i mål bara någon minut bakom Nokia.
Sedan var det en liten vila före det riktiga racet började. Vi var nu riktigt laddade efter den fina prologen och humöret var det som vanligt inget fel på. Första sträckan var kajak och vi satt på startlinjen och väntade på start. När starten gick kom vi bara några hundra meter innan Tobias knäckte sin paddel. Vi kom snabbt in till land och fick turligt nog fatt på en ny paddel. Men vi var nu sist av alla lag. Bara att bita ihop. Paddlingen flöt sedan på och lagom till coastering sträckan var vi ihop med lagen som låg tvåa efter Nokia.. Här höll vi oss sedan några sträckor och låg mellan andra och fjärde plats. På första inlines sträckan tog vi över andra platsen och släppte sedan aldrig ifatt någon igen. Vi höll samma avstånd till Nokia i stort sett hela tiden. Tobias fick i och för sig ett ryck på en cykelsträcka och körde på så att både jag och Sonny satt och flåsa bakom. Tog då in 20 min på Nokia som tyckte att de hade gjort en bra sträcka. Men efter det var vi mycket jämna.
Nästa nattcykling blev lite avgörande för tävlingens utgång. Jag har svårt för att berätta vad som hända för jag var mer eller mindre sovande under stora delar. Men hursomhelst så fattades det två kontroller på sträckan. Vi körde nu om Nokia som antagligen letade lite längre än oss innan de gav upp. Vid näst sista kontrollen mötte vi Nokia och vi körde ihop sträckan ut. Efter sträckan hade vi möte och bestämde at Nokia skulle få gå ut med det försprång som de hade före sträckan med saknade kontroller. Vet själv hur det är att förlora en tävling på kontroller som inte finns.
Nu var det bara att nöta på och hoppas på att inte lagen bakom skulle komma ifatt oss. Vi trodde faktiskt inte att vi skulle rå på Nokia om de inte gjorde någon riktig tabbe.
Nästa lite ”roliga” sträcka var att bygga en flotte och paddla på. Man fick använda snöre eller spännband och stockar. Vi hade bra spännband och så hur Nokia hade byggt innan de gav sig iväg. Väl färdigbyggt gav vi oss ut på sjön. Det visade sig inte vara vattnets formel 1:a vi byggt. Den gick knappt framåt. Men Nokia hade samma problem. Petri som var banläggare bestämde då korta paddlingen till bara en kontroll. Smart drag. Sonny satt hela paddlingen och kom med mycket goda idéer om man skulle kunna ta sig fram fortare. Men inget av dem gick att genomföra med lyckat resultat. Men det gick ändå bra för oss och vi var bara 15min efter.
Nästa dygn snurrade på som det första inget hände med placeringarna. Vi tappade hela tiden någon minut per sträcka på Nokia men höll ändå emot bra. Vi var lite sugna på att trycka till lite men med Explore Sweden i färskt minne bestämde vi oss för att hålla ett tempo som vi med säkerhet klarade hålla in i mål. Sista cyklingarna blev en kamp mot sömnen men man piggnar till när man vurpar.
In på sista dagen gick allt väldigt bra för oss. Vi simmade på våra krokodiler och när Tobias var iland kändes det som om andra platsen var säkrad. Bara två sträckor kvar.
Dessa två sträckor gick också fint och vi gick i mål som tvåa efter 60 timmar.
Vi är mycket nöjda med vår placering och nästan ännu mer nöjda med att vi fick ett FAIRPLAY pris för vårt agerande på banan.
Sedan bar det iväg hem till Sverige igen med färja.
Mikael
Explore Sweden 2004
Här kommer en story om hur vi i laget Lundhags adventure upplevde äventyrstävlingen Explore Sweden. Eftersom jag sitter ensam och skriver hoppas jag att jag fått rätt uppfattning om hur de övriga reagerade och kände sig. Detta var den första riktigt stora tävling med internationellt motstånd som vi ställt upp i. Dess utom var det den första tävling som vi körde där service inte var tillåten. Man skulle bära med allt man behöver eller som alternativ pengar att köpa mat för under vägen. Detta medförde mycket bry för oss rockies innan start. Mycket att tänka på och vi såg nog allmänt ut som nybörjare. Har fått indikationer på det från olika håll efter tävlingen. Men vi fick ihop det och klarade till och med utrustnings checken utan problem. Kors i taket. Den ända kollaps som drabbade oss innan start var en TV intervju på engelska och en fruktansvärd skrämselpropaganda inför raftingen. Men vi bet ihop med gott humör. Vi fick även höra av multi Mike att vi är sämsta lag på plats
Kort info om tävlingen och dess olika moment.
Tävlingen var uppdelad i tre olika destinationer med flyg i mellan. Cirka 30h på varje plats.
Första destination var Ö-vik med omnejd. Med discipliner som Coastering, Inlines, Cykel, Trekking, Simmning, Via-ferata
Andra destination var Kebnekaise. Där var det bara Trekking och Inlines.
Tredje var start i Vindeln och mål i Ö-vik. Discipliner som Rafting, Cykel, Trekking Coastering, Orientering.
Start
Starten gick av 00:01 natten till torsdag. Allt var mycket bra arrangerat och vi var 22lag som stod på startlinjen och väntade. Eftersom vi startade på en ö så viste man att det snart var dags att kasta sig i det 8gradiga vattnet för att plocka kontroller på öar i Ö-viks skärgård. Starten gick och vi följde bara strömmen ner till första cp där vi skulle få kartorna. Det gick fortare än vad vi hade räknat med och vi tog det kanske lite onödigt lugnt. Vi blev fast i en trång passage där alla lag skulle förbi. Tappade lite tid men inte ingen panik. Vid tredje kontrollen hade vi tappat 22min på ledningen och låg 9:a efter lite problem med simningsmomentet.
Men detta var helt enligt vad vi hade räknat med. Efter det bar det iväg ut på cykel. Vi körde på bra och Tobias orienterade klanderfritt.
Så vi blev snart ett par lag som höll ihop. Sedan var det kanot paddling. Vi gick ut samtidigt som Buff och med Maybe strax före. Efter paddling genom första sjön hade vi häng på Maybe och med Lans vid kartan så la Tobias sin karta i fickan och vi hängde kungen av vägval. En riktig vinstlott faktiskt och vi kom förbi flera lag som paddlat fel.
Inlines sträckan som kom passade oss perfekt och vi tog in mer på lagen framför. Här gjorde dock Tobias sin ända miss under hela loppet. Vi tog av skridskorna för att gena genom skogen men det blev lite längre än beräknat. Men det var ingen fara. Det var en väldigt liten miss med Lundhags mått mätt. Vi höll Reebok bakom ut på trekkingen. Nu hände det mest överraskande. Efter en guld orientering genom obanad terräng hade vi kommit ifatt Seagate. Laget från Nya Zeeland som rankas som ett av världens bästa. Vi fick sådan fart att vi knappt hann fylla på flaskorna. Men humöret var på topp. Från nu gick det mycket bra för oss. Ut på cyklingen ner till högakusten bron höll vi jämt tempo och återigen gjorde Tobias ett förstklassigt vägval. Jag hade dock slarvat lite med mat intaget och körde mig tom. Slarv. Men jag kom igång ganska snabbt igen som tur var. Slutet på cyklingen blev en kamp mot sömnen för hela laget. När vi kommer ner till Bron för sista moment visar det sig att vi ligger trea. Vi möts av multi Mike Som utbrister." Vad fan håller ni på med. Ni ligger trea." Här fick man nu välja att fullfölja hela sträckan eller ta sig direkt till flyget. Vi hade bara att fullfölja som alternativ. Vi var ju med i toppen. Firning ner från bron gick men inte mer. Johan rasade i vattnet från tio meter. Och Tobias blev lite spak på kanten. Tobias fick sedan kramp direkt när han tog första simtag men med lite starthjälp från Hanna närmade vi oss stranden samtidigt som Seagate paddlade ut. Nu var det bara cykel till flygplatsen kvar på etappen och lite sömn där innan flyget tog av. Ställning efter etapp1 1. Nokia 2. Cross Sportswear 3. Lundhags 4. Seagate Övriga lag klarade inte hela banan.
Sträcka 2
Starten för denna etapp av tävlingen gick i Nikkaluokta. Det var trekking runt och till slut upp på Kebnekaise. Det blev jämt tempo med alla topp lagen väl samlade. Vi hade lite småstrul direkt och fick släppa. Men sedan kom vi in i racet och kom snabb ifatt de övriga. Nu gick alla lagen på led och höll i stort sätt ihop. Bara Maybe tog en helt annan väg och var inte helt oväntat först till Tarfala. Men vi låg fint med. Fyllde vatten en sista gång och gav oss iväg upp på glaciären mot toppen. Jag började nu känna mig svag. Vet inte riktigt varför men med en trött Mikael i spets började vi trots påhejningar från Hanna att tappa på topplagen. Nokia la in en stöt och kom nästan direkt upp i ledning. Sista leden upp toppen var en plåga för mig. Hanna hade nu tagit över min tyngre ryggsäck men jag var ändå en bromskloss. Ner från toppen kunde vårt race tagit slut. Vi åkte på baken ner i nästa dal då Tobias plötsligt skrek till. Han hade fastnat med benet ner i snön och det böjdes i en mycket onaturlig vinkel. Som tur var fick han stöd med en stav och Hanna kunde gräva upp honom innan någon skada skett. Nu började den riktiga kampen. Jag blev dragen av en mycket stark Tobias upp till sista toppen där jag började frysa ordentligt. Bara att ta på kläder och med massage från lagkamraterna försöka att komma igång. Hade förhoppningen om att det skulle bli bättre bara jag kommer ner på lägre höjd. Sista firningen gick fint för hela laget och nu ut på led ner till Nikkaluokta. Tobias hejade igång mig genom att vi tog den absolut närmaste vägen och vi började ta in på lag framför oss igen. Min svacka var för tillfället över. In till växling var det till att kämpa för att hålla moralen uppe. Leden visade sig vara mycket längre än vad vi trott och Johan började bli lite hängig. Det började bli lite kris med tiden för att hinna med flyget. Men väl framme i Nikkaluokta var vi på gång igen. Gjorde ett snabbt byte och kom ut på inlines in till Kiruna. Vi var det sista laget som kom ut på inlinessträckan och höll bra tempo. Huvudräkning pågick hela tiden för att räkna på om vi skulle hinna. Halvvägs såg det riktigt bra ut och vi skulle hinna ganska klart. Nämnas bör att så fort Johan fick stavar i händerna blev han som ny och drog mig nästan hela vägen. In mot flygplatsen var vi ifatt Seagate och säkrade på så sätt vår tredje plats totalt.
Sträcka 3
Efter flyg till Umeå och sedan vidare med buss till Vindeln stod nu sista sträckan på tur. Vi sov nog så gott som hela resan mellan Kiruna och Vindeln. Blev faktiskt lite mer sömn några timmar innan start i Vindeln. Vi laddade med en ordentlig hamburgare innan start och kom under maten fram till att vårt mål med tävlings sista del var att försöka försvara vår tredjeplats men att en fjärdeplats är fortfarande mycket bra. Det var jakt start och vi startade nästan fem timmar efter Nokia, 2h45 efter Cross, 54min före Seagate. Starten gick och vi gjorde en bra orientering fram till raftingen. Nu fick vi beskedet att den värsta forsen var bortagen och att det var lyft som gällde där. Ingen blev gladare än vi. Ut på raftingen var Maybe ifatt oss eftersom de startat bara sex min efter oss men hade flera timmars strafftid. Vi klarade inte att hänga med dem och rätt som det var sågs de inte till. De hade åter igen gjort ett bra vägval och tjänat 45min. Vi kom in till växling tillsammans med Seagate. De gjorde en snabbare växling och vi kom iväg en kvart efter dem. Nu började den längsta cyklingen 22mil ner till Ö-vik. Tobias skötte sig utmärkt med kartan igen och halvvägs in på sträckan hade vi tagit in en halvtimma på Maybe och 2timmar på Cross. Snart var vi ikapp Maybe. Seagate var bakom igen och vi cyklade på i lagom tempo. Nu började det bli dags att hitta något att äta och vi hoppades på en butik i Björna. När vi närmade oss Björna var Seagate ikapp oss och vi låg och finåkte bakom dem. Men vi bestämde oss för att stanna i Björna bara för att där märka att butiken var stängd och skåpet till friskvatten låst. Men vi hade medvind det sista och det rullade på bra ner mot Ö-vik. Johan började nu visa vissa tecken på trötthet och vi skulle nog med facit i hand tagit det lite lugnare sista biten på cyklingen. Men väl framme vid växling ut på coastering fick vi reda på att vi bara var fem minuter ifrån andraplatsen. Nu tog tävlingshjärnan helt kontrollen och vi stressade ut och fick inte i oss tillräckligt med mat. Vi gjorde en tabbe till genom att ta på oss våtdräkten direkt. Men det var bara en kort simning som bara en behövde göra. Orutinen började lysa om oss. Snart började Johan att se riktigt dålig ut och tillslut började han att spy. Som tur var kunde han vila när Hanna och Jag letade stenar i det 6gradiga vattnet. Hanna tog den tuffa biten och simmade i 25min i det kalla vattnet. Detta blev för mycket. Efter att ha hittat alla stenar så frös Hanna så till den milda grad att jag trodde att hon skulle svimma. Jag klarade mig lite bättre men var inte i lika länge och hade nog mer energi i kroppen. Nu började det att se riktigt mörkt ut för Lundhags. Bara efter någon kilometer så började även Hanna att spy. Nu hade vi två av fyra som inte behöll vätska. Jag började känna att det kunde bli hårt men absolut möjligt att ta oss till mål. Det var bara sju kontroller kvar. 12km av 80mil. Men redan på väg till nästa kontroll tog det stopp. Först en gång då vi ringde läkaren. Fick rådet att det kan gå om de får vila lite och sedan går och dricker mycket sakta. Men han trodde det var kört. Vi kom upp igen och rörde oss sakta upp mot kontrollen men efter fem hundra meter får jag en tom blick av Johan och han knäar och reser sig inte igen. Hanna ser ok ut men så fort hon sätter sig ner blir hon dålig med. Jag och Tobias får ner dem i sovsäckarna och vi väntar på läkarna. Nu är tävlingen över. Man lider med sina kamrater och en tomhet sprider sig i kroppen. NU ÄR DET SLUT. Svårt att fatta när det var så nära. Johan och Hanna åker till sjukhuset och jag och Tobias åker till målet i Hampnäs. Väl där lugnar kroppen ner sig och då händer det märkliga. Tobias blir plötsligt febrig och spyr han med. Bara att slå senast ringda nummer vilket är till läkarna. De får skicka min sista lagmedlem till sjukhus och jag är ensam kvar i Hampnäs.
Eftersnack
Under min tid som ensam Lundhagsare i Hampnäs fick jag mycket god respons från alla som vet mycket om multisport. Alla tyckte att vi gjort en kanon insatts men att det behövs lite mer rutin.
Hört på Hampnäs:
Med bara lite lägre fart och lite mer tävlingar så kommer ni att tillhöra de fem topplagen i världen. (Lemmel)
I could not believe it. We were chased down by the young Swedes. ( Natan, seagate)
Du sprider glädje I hela lägret. ( Natasha, om Mikaels humör.)
Detta är min syn på en lång och hårt tävling.
Mikael
Tieto Enator Adventure 2004
Pang! Där gick starten. Vi startar snabbt och tvärvänder direkt vi passerat startskynket. Sätter tar ett stadigt tag i roddhandtaget och drar snabbt 800m sen tar Jossa, Sonny och Björn vid och snart har vi rott de 2000 meterna med god marginal på klockan. I prologen på årets Le Grande Tour ( i år kallad Tieto Enator Adventure) ingick två ”äventyrsmoment” som skulle avklaras någon gång under dagen innan man lämnade Karlstad på inlines. Vi valde att göra bort dem direkt för att slippa köa. Snabbt ut på första sträckan orientering. Bortsett från en lättare förvirring i ett glapp mellan två kartor flöt sträckan på och snart satt vi på våra nya cyklar och njöt av finfina mtb-stigar. Bortsett från att vi en stund (pga velvikt karta) cyklade bakvägen på linjeorienteringen flöt även denna sträcka på bra. Sista sträckan på prologen var paddling, med inslag av repklättring. Här jäklades det för första gången rejält för oss. Tanken var att de som satt fram i respektive canadensare skulle klättra (Sätter, Sonny) medan de som satt bak skulle vänta och ta emot de som klättrat. Sätter klättrar snabbt upp för repet, men Sonny (fortfarande iskall efter att ha simmat och stämplat en kontroll) kommer bara inte upp. Vi försöker och försöker, Björn tar över men är lika klen han och det slutar med en neslig straffrunda! Vi paddlar på och inför den avslutande repklättringen tar vi straffrundan direkt för att inte riskera att tappa mer tid än nödvändigt. Efter ett snabbt byte jagar vi iväg på inlines.
Fin lagkörning längs den raka cykelbanan gör att vi plockar in lite på Herkules och ser dem gå ut på följande trekkingsträcka när vi går in mot växling. Nattorienteringen flyter till stor del på riktigt fint, speciellt de delar som gick på vanliga hederliga orienteringskartor. En 15-minutersbom på grönsaksbladet blev det dock tyvärr. Att bomma en vik (!) känns absurt, men mörker å 50-tusendel är inte lätt alla gånger… Till slut var vi i alla fall framme i Sunne och efter ett rejält mål mat (självklart signerat Hanna, Micke och Johan) ger vi oss iväg på cyklarna. Efter en tung cykelsträcka med mycket höjd var det dags för årets utmaning, lerälven! Med en början där vi var betydligt mer vid sidan och slet i kanadensarna än i dem insåg vi varav den fått sitt namn och det kom vi att bli påminda om igen efter tävlingen hemma i tvättstugan. Men även om det kändes jävligt mitt i sträckan verkar vi haft ett bra flyt och när vi kommer in till växlingen är Herkules fortfarande kvar… Vi frös rejält efter allt plaskande i vattnet och kände lugnet så länge inte Herkules har gett sig av, så vi tog oss tid att byta till torra kläder och äta. Vi gav oss iväg ett par minuter efter Herkules och snart är vi ikapp dem! De sätter då iväg i en jäkla fart och vi låter dem löpa… Mitt i natten, ungefär sju timmar senare, väcker vi upp service som slumrar i bilen och fyller på depåerna. Vi kostar även på oss 6 minuters (!!) sömnstopp, för övrigt tävlingens enda. Sträckan präglades av sömnsvackor och iskalla tår. Marken var alldeles vit av frost. Till slut sa Sonnys tår ifrån, så vi sprang med cyklarna i vägrenen för att tina upp. Då passerar Herkules i en jäkla fart igen! De hade tydligen inte valt samma vägar som oss under natten…
Efter ca tolv timmar på cykel kom vi in till sista växling och har nu varit igång i ungefär 48 timmar. Vi valde att skippa ett välbehövligt sömnstopp och chansade för att kunna gå ikapp Herkules. Vi börjar paddla, men motvinden på övre Fryken lockade inte och vi chansade på att det skulle gå fortare att springa med kanoterna på vägen. 16 km väglöpning med kanoter senare (ivrigt påhejade av service och funktionärer) är vi bara ett par minuter efter Herkules vid första kontrollen på ”paddlingen”. Kanoterna fick ligga kvar på vagnen när vi forcerade vidare mot andra paddlingskontrollen, längs en grusväg. När vi satt i kanoterna i björkälven såg vi Herkules uppe på vägbanken, vi var först! Den krokiga åpaddlingen som följde flöt på perfekt (träningspaddlingen i Knutby lönade sig!), och vi fick höra att vi drog ifrån. ”Spurten” in mot mål bjöd på ett par olika vägval och vi valde att lyfta upp kanoterna rätt tidigt och än en gång kuta med dem på kärra. I ögonvrån ser vi Herkules paddla vidare på ett annat vägval. Någon timme senare korsar vi torget i Sunne, fortfarande osäkra på om vi är först eller om Herkules väg var snabbare. Drygt fyra timmars väglöpning med kanoterna har tagit på och nu är vi rejält slitna. Vi biter ihop sista biten in mot växlingsplatsen och inser tillslut att vi är först!
Efter 53 timmars tävlande har vi lyckats vinna Le Grande Tour även detta år, fruktansvärt skönt förståss. En tävling där arrangerande Karlstad Multisport ännu en gång visat att det går att göra finfina tävlingar med smp medel. Fina banor med kul cykling och rolig orientering och kontroller som satt där de skulle. Ett tack även till Herkules för den fina kampen, det satt hårt åt!
Björn